Vad gör ett bra spel? (krönika)

[Sebastian Lind]

Krönika - Vad gör ett bra spel?

 

(eventuell Metroid Prime-spoiler)

 

Lördagen den sjunde februari, igår, fick mig att börja fundera lite. Det var sen kväll, nästan framåt tolvslaget, och jag besökte enligt traditionsenligt strikta mallar tidningen Super PLAY:s forum, precis som alla andra dagar. Tänkte kolla om det fanns något nytt att läsa, något läsvärt, intressant eller kanske bara kul för stunden. Tänkte slå ihjäl lite tid, helt enkelt. Just denna kväll har jag nämligen ägnat åt Metroid Prime, första genomspelningen, nu har jag nått Impact Crater. Med svettiga händer, ögon som ser ut att spricka vilken sekund som helst och ett rekorddåligt humör har jag nu tagit mig fram till sista bossen, slutet, till Metroid Prime.

 

Spelar. Dör.

 

Spelar. Dör.

 

Spelar. Dör.

 

Nu har det gått en halvtimme eller nåt sedan jag första gången med stora ögon stod framför monstret, glädjen och upprymdheten över att vara där har för länge sedan övergått i frustration och ångest över att inte få död på fanskapet. Därför tog jag en paus, få något annat än spelet i huvudet en stund, och återkomma till bossen ett par timmar senare, med återhämtade krafter. Och på den vägen var det, den vägen ledde mig så småningom ut på nätet, och vidare till Super PLAY:s diskussionsforum. Ser lite trådar, läser överskrifter, inget som verkar överdrivet spännande eller kul, förrän jag kommer till en tråd som tydligen handlar om en ny version av helgalna liret TKKN. Drar en djup suck, funderar, bör jag ta risken? Med gamla TKKN i färskt minne var jag osäker. I vanliga fall försöker jag att begränsa min datoranvändning av olika skäl till att besöka spelsidor och att skriva på, det blir så lätt för mycket annars, för mycket tid i datorstolen, fastna. Rumpan slår så lätt rot i datorstolen, inte komma loss. Inte förrän alldeles för sent. Just därför var jag osäker. Småspel av typen TKKN har nämligen en närmast sjuk effekt på mig, jag kan bara inte sluta spela när jag väl börjar. Sekunderna jag överlever i TKKN blir till minuter, timmar, i verkligheten och livet bara flyger förbi och jag... ...jag... ...gör inget vettigt.

Om så domedagen kom imorgon, och helvetets alla demoner tär sönder världen som vi känner den bit för bit, så är jag säker på att jag skulle sitta med en lycklig min framför något irriterande småspel, lyckligt ovetandes om vad som försiggick utanför min egna lilla pixliga värld.

 

Så är det faktiskt. Ofta är det de små upplevelserna som fångar mig allra mest. Medan jag nästan måste tvinga mig själv till att spela de stora, episka spelen alla hyllar, sätter jag mig hur lätt som helst, utan några samvetskval, och spelar bort timmar på små, enmansproducerade gratistitlar där enda handlingen är att skjuta ner allt som rör sig. Oftast i rymden, dessutom. Detta fick mig att börja fundera lite, såhär dags på natten/morgonen, hur du nu vill ha det. Klockan står nu och tickar strax över tre, och jag undrar vad i ****** jag har gjort de senaste timmarna. Egentligen borde jag ligga och sova nu, jag borde ha läst vidare i den där boken jag lånade på biblioteket, och dessutom borde Prime varit rostad för länge sen.

Men bokstavligen ingenting har hänt sedan jag startade TKKN för ett par timmar sedan. Ingenting alls. Och vad värre är att jag inte uppnått något alls genom mitt spelande, i sådana här spel existerar nämligen inga belöningar i form av snygga mellansekvenser eller imponerande bossar, bara den ömsom glädjefyllda, ömsom frustrerande jakten på att hela tiden slå sig själv, bli bättre, knäcka vad som först ser ut att vara oslagbara rekord, bräcka barriärer, och dessutom skriva onödigt långa meningar.

Kanske är jag bara knäpp, onormal eller något annat som förvisso är helt normalt i dagens samhälle där alla vill sticka ut, märkas. Men jag finner faktiskt ett nästan lika högt underhållningsvärde i spel som TKKN, Gridrunner++ och Petwings som jag fann tidigare under kvällen då jag äventyrade i mastodontspelet Metroid Prime. Just utmaningen, att hela tiden kunna bli bättre, kändes lika beroendeframkallande i småspelen, och... ... ...

 

Aww... blev distraherad. Mobilsamtal, kontakt. Tappade koncnetrationen. Inspirationen som påtvingade mig att skriva detta är borta, trots att jag vet att jag hade ännu mer på hjärtat är detta nu förlorat. Kan inte ens stava ordenltigt längre. Ska nog fortsätta nu, spela lite till innan jag går och lägger mig. Klockan är ju bara fyra än så länge, en gång till... (... samtidigt som Metroid Prime gnyr lite i hörnet, bortglömt, om än bara för en natt)

 

Spelar. Dör.

 

Spelar. Dör.

 

Spelar. Dör. Lycklig.

 

(ja, texten skrevs för ganska länge sedan. Och nej, jag kommer inte leta upp länkar till er om ni vill söka upp spelen jag nämner i artikeln, men de finns relativt lättåtkomliga varstans på nätet.)